Kaffe & Cigaretter

Jag vaknar bredvid en schäfer. som heter Bink. Sedan går jag upp och halsar en proteindrink. Varje morgon, en hel hink.
Därefter heilar jag min gud Adolf Hitler. De där med pigment är ena jävla kritter.
Mina lår är stela av fett och anabolamuskler. Så vad om jag har svårt att gå.
Streching är för bögar ändå.
Jag har damp och dyslexi, men med 40 timmars träning har jag mycket examen. Sådeså.
Jag har aldrig haft en tjej och blev flintis när jag var 22. Men Jag gömmer min ångest i en uniform som är blå.
Jag är uppfödd på fläsk och potatis, så jag ser ut som en gris.
Men jag är svensk så jag jag har stor makt på alla sätt och vis.
Vältrar mig sen upp på vagnen och drar till västtrafik, till dom som jag är lik.
Tillsammans drar vi iväg, beväpnade med okunskap och snutlogik.
Så tajta att vi ofta delar säng. Mina enda polare Mitt gäng.
Så trålar vi stan efter nån att hoppa på.
Vi är alltid minst tio mot två.
Jag äger stan när jag får betalt för att spöa ungar.
Jag och mitt gäng med blåklädda kungar.
Så går en dag, en vecka, ett år. Mina mitt liv är perfekt.
Min mamma är en hora, min pappa är en fjant. Därför blev jag spårvagnskontrollant.

I Fröken FN:s klassrum…

är usa är den tjocke,
lite lurige mobbaren. som ingen egentligen gillar men alla är rädda för. Han har
en hemlig hållhake på fröken också.

 EU är den självgode
snygge som alltid är påläst och som alla vill vara med för han har pengar.

Indien är den
ambitiöse plugghästen som vinner i längden.

Afrika är den utfrysta
flickan som egentligen är både vacker och begåvad men är för instabil för att
göra något av det.

Kina är den store
starke som inte

säger så mycket men
ljuger för att dölja att han har svåra problem

hemma. Han är kompis
med Australien och i smyg hatar han usa och stör sig

på Mellanöstern.

Mellanöstern är
såklart den mobbade som alla säger

är ful, men han verkar
gå hem hos tjejer.

Forna sovjet är
hårdrockardrägget som sitter längst bak i

klassrummet, trummar
på bänken och skrattar högt för sig själv. Fast

han är ganska smart är
han sällan i skolan och ingen känner

honom riktigt.
Egentligen är det ingen som vet hur han ser ut heller,

för han har alltid
haft hår framför ansiktet.

Australien är
sportkillen, som inte är särskilt klyftig, men ser rätt

bra ut, och som
skrattar inställsamt åt allt som EU och USA säger. Han följer dem för
enkelhetens skull. ”Hellre i dåligt sällskap än ensam”, tycks vara hans devis.

Sydamerika är hon som
blommar sent. Just nu verkar det som att det är

nå’t på gång mellan
henne och Mellanöstern.

Fröken FN har kommit
på dem med att smussla lappar till varandra och är just i färd med att ringa
mellanösterns föräldrar (de f.d. kollonisatörerna som även är EU:s föräldrar,
men att de är syskon talar man gärna tyst om, eftersom det då skulle komma fram
att USA och mellanöstern är kusiner.)

Stackars fröken FN.
Hon har mycket att stå i. Det är en duktig, men stökig klass hon har och som det
brukar så försiggår slagsmålen på skolgården och inte i klassrummet. Men där tar
rastvakt Nato över.

Nato är USA:s bror som
är med tidvis framgång stöter på fröken FN. Eftersom FN har så dålig med pengar
har hon övervägt att gå med på Nato:s uppvaktning, men det skulle gå emot hennes
principer. USA vet om det där och utpressar henne att gå ärenden åt honom, mot
att han ger henne pengar. Så vem styr vem? Om USA styr FN, är det fröken FN som
bestämmer i klassen, eller är det USA?

Hammarkullekarnevalen firades i helgen för 33:dje året i rad med färgsprakande karnevalståg med uruguayanska candombe, och brasiliansk samba och flammande folkdans såväl chilens som kurdisk. På området fanns tivoli, marknad och mat från hela världen.

När man kommer till Hammarkullens hållplats kan man tro att man befinner sig på en tunnelbanestation. Det är kallt och lite läskigt. Ta den Långa brummande rulltrappan upp till dagsljuset och sen till höger, Gå över ett litet torg och du befinner dig strax vid en trappa.

  Om du kommer en dag under festivalen, stå en stund högst upp i trappan och insup scenen. Ett  myller som inte ens julskyltningen överträffar. Den som upplevt en helgdag i sydasien eller souk i mellanöstern känner nog igen sig lite

  Musik blandas med skrället från ett temporärt tivoli och tjattret från hundratals, om inte tusentals barn. Försäljare ropar i kanon ut sina fantastiska fynd medan dofter av orientalisk mat, spunnet socker och färska popcorn blandas med diesel och röken från otaliga grillar.

Inte bara karneval

  På festivalen finer man, förutom alla de spektakulära sevärdheterna med musikklasser, dansande kurder, stipendiater, tivoli och karnevalståg, omkring tvåhundra marknadsstånd.

  Kommersen är i full gång redan tidigt på lördagsmorgonen.  Stämningen är fantastisk mellan de konkurrerande. Man äter, dricker te och skrattar tillsammans.

En av de som sökt dryga ut årskassan på karnevalen är Mandeep Sing Saini, som tagit med sig sin kompis Jatinder för att sälja bland annat t-shirts och parfym.

   Man hittar dem ganska mitt på den lilla vägsträcka som avdelats för marknaden.  Solen skiner och deras stånd är välbesökt. Tydligen går affärerna bra

–  I går regnade det, men det var varmt, så vi sålde bra. Idag skiner solen, men det blåser kallt och vi säljer ganska bra ändå. Lite bättre idag än i går. Det blir alltid bättre när det är bra väder, säger Mandeep.

Alla älskar stämningen

  Både Mandeep och Jatinder är överns om att en av de bästa sakerna med festivalen är att hela världen samlas på ett ställe.

– Alla är glada hela tiden, antingen det regnar eller blåser. Såger Mandeep leende.

– Det finns allt här, utom osämja. Folk träffas här för att umgås och äta. Säger Jatinder och skrattar.

Lite senare anländer ett gäng ungdomar till bordet. Det är Jimmy och hans bror Ricky, systrarna Fanaz och Shanda samt deras kompis Jelena.

Fanaz tycker att det bästa med festivalen är att man kan äta ihjäl sig.

– Det är mycket folk och härlig stämning, faller hennes syster Shanda in.

Men de tycker också att man borde göra området lite större och att det är lite dåligt med toaletter för så mycket folk.

  Jimmy tycker att ordningsvakterna borde ägna sig mer åt att hålla ordning än att gå omkring och tuppa sig.

– De står bara uppe vid trappan och raggar, säger han suckande. Folk är glada nu, men om det händer något så kommer vakterna  inte att märka något. Det är ändå Hammarkullen vi är i. Säger han

Viktigt för stadsdelen

Hammarkullen hör till stadsdelen  Lärjedalen, men betraktas i allmänhet som en förort till Göteborg. Det är kommunens fattigaste och mest invandrartäta område. (2004 hade Stadsdelen 7 687 invånare varav 57% födda i utlandet). De boende  här representerar länder i nord- och ostafrika latinamerika, mellanöstern och sydostasien. Det finns lika många skyltar med arabisk text som med romersk.

  En gråhårig man, som inte vill säga sitt namn, berättar att många av de som bor här lever bara här. Arbetslösheten är hög och skolutbildningen i många fall låg. Han säger att det är svårt för de äldre att ta sig någonstans utanför Hammarkullen.Även om de skulle ha råd så kan de inte tillräckligt mycket svenska för att själv ta sig fram.

  Karnevalen är viktig inte bara som inkomst för stadsdelen utan också för bilden av Hammarkullen, hammarkullebornas självbild samt som en insats för integrering.

  Under fredagskvällens karneval fick fyra unga tjejer som arbetat mot rasism, ojämlikhet och hedersrelaterat våld ta emot stipendier från Lasse Johansson, en före detta. lärare i Hammarkullen, som instiftade en fond vid sin 60-årsdag. Fonden ger stipenider till ungdomar i Hammarkullen

En av Fredagskävllens konferencièrer heter Ingemar Flurén, och är en veteran i karnevalsammanhang. Han har varit inblandad på något sätt sedan starten.

 – Den här karnevalen betyder mycket för Hammarkullens identitet och för sammanhållningen. Det är lika inspirerade varje år att jobba med evengemanget och den bredd som finns. Fredagskvällen är lite av en uppstart men på lördagen blir det hur mycket folk som helst. Karnevalen har växt lavinartat och frågan är hur stor den kan bli med nuvarande organisation., Sade han till Göteborgs Posten, samma dag.

  Hammarkullekarnevalen startades 1974 av latinamerikanska föreningar som en folkfest. Med åren har andra föreningar anslutit sig och idag är karnevalen en massiv festival med mellan 50 000 och 70 000 besökare. Men det tål att tänkas på, att under de tre dag som karnevalen pågick, säger Mandeep att den enda svensk han mötte var en fotograf från en tidning han inte känner till. Hur ska man integrera när det tillsynes inte finns intresse från urinvånarna? Vems är ansvaret att ta första steget, invandrarnas eller svenskarnas?

Hammarkullekarnevalen är en öppen inbjudan till alla att mötas och ha roligt ihop. De som kom hade verkligen roligt, och de som inte dök upp har verkligen missat något.

Av: Sydney Faulkener.

Hans stora käft har tagit honom långt och han har bara börjat rulla.

Spelning på Canal Room, Broadway, NY i nästa vecka. Ny skiva ute sedan några dagar och en video som släpps om en månad. Så kan det gå, när man inte låter Jante sätta gränser

  – Det här kommer att bli något som sverige aldrig sett förut!

  Han skräder inte orden, Mofo The Maverick.

Det har han aldrig gjort. Ingen vet riktigt säkert om han ens kan.

 Det är torsdag och alldeles för kallt för att vara en av de sista dagarna av Maj.

   På Casa Del Habano sitter en ung man med pondus och rakad skalle.

  Den unge mannen är MoFo.eller Saman Sohrabi. Göteborgs tyngste rappare och Sveriges första riktigt stora Hip-hop act.

  Han sitter som uthälld i en miljö som anstår en rap-kung, med vräkiga lädersoffor och exklusiva cigarrer. Men han har inget bling-bling, förutom ett par silverstuds i vardera örsnibben.

  För MoFo är inte som alla andra, inte ens som andra rappare.

  De andra är, enligt honom, tama keffa och konflikträdda i sin musik. Men Saman är kompromisslös. Kanske snarare på reflex än med vilje, men han tänker inte låta någon annan begränsa honom.

  Redan som fjortonåring skapade han internationell kontrovers genom att i TV säga att Iran för honom är bara fyra bokstäver. Ett uttalande som gav genklang ända bort till USA, varifrån upprörda diaspora iranier, som genom djungeltelegrafen hört talas om den lille kaxige killen från Göteborg, ringde och hotade honom. Vilket ledde till att Saman en tid fick leva under beskydd

Hans stora käft har tagit honom långt och han har bara börjat rulla.

Spelning på Canal Room, Broadway, NY i nästa vecka. Ny skiva ute sedan några dagar och en video som släpps om en månad. Så kan det gå, när man inte låter Jante sätta gränser

– Jag kan inte kompromissa mig själv.

Det handlar inte om att tänja på gränser för det finns inga. Omöjlighet är bara någon annans fördom.

  Men även om Saman vill ge allt för musiken och har raderat gränsen meller snubben Saman och musikern MoFO, så kan man inte vara rå hela tiden.

  Den ursprungliga ambitionen var att mata systemet med sanningar, men om man inte når framgång i det man gör, så får man väl revidera framgång.

  Saman anser att den allmänna föreställningen av framgång är falsk.

Folk blir olyckliga för att dom inte förstår sin plats i samhället, och människor luras till att slarva bort sin sanna framgång på statusprylar.

–  Som att springa och köpa en BMW, så fort man får lite pengar. Jag skulle aldrig köpa en sån bil. Den signalerar inte framgång längre. Det är bara fattigt.

  På tal om färdmedel glider man osökt över till spårvagnar och ett initiativ som Saman aktivt och öppet stödjer,

planka.nu.

-  Jag gillar deras grej, säger han kort, och efter en sekundslång konstpaus förklarar han att han tänker på de för vilka det skulle vara katastrof att  åka fast för att de  inte har ens råd med månadskort.

– Det är fanimej förjävligt! Säger han i ett oväntat passionerat utbrott som lägger sig lika snabbt igen, och han fortsätter med att resonera om att man använder dehär ”slavvagnarna” för att åka till jobbet varje dag så man kan betala skatt till till ett samhälle som skiter i dig när det kommer till kritan, och så ska man ändå betala så mycket avgift. Dessutom blir man döv på köpet.  Folk protesterar för småsaker, men sånt här…

  Han avslutar inte meningen utan gör en svepande gest med höger hand och låter blicken följa det osynliga gruset han kastat ut i evigheten.

Paradoxernas man

MoFo har ett samhällsengageman, som visserligen är lite ovanligt det också, men mycket starkt. En av hans skivor heter ”support your local dealer”, och handlar inte som man kan tro om knark, utan om att, som man sa i miljörörelsen på 90-talet, ”tänka globalt, handla lokalt”.

  Han talar om ekonomisk interdependens, samberoende, formulerat i att inte göra de rika rikare genom att köpa snickers och coca-cola hos någon av de stora kedjorna, utan gå till din lokale handlare. På det viset hålls pengarna rullande i ett säkert socialt samband

  Saman gillar paradoxer, att leka med folks huvuden och visa att allt inte alltid är vad det ser ut som.

I bjärt kontrast till hans kamp för lokala småhandlare och fattiga samåkare så har den här samhällskritiske och kontroversielle rapparen, som lyckats med bedriften att ta sig fram på annat än charm och skönhet, blivit vad han själv kallar för råkapitalist.

  Han säger att arister lever i en bubbla, en dröm om rockmyten,  medan advokaterna sköter verkligheten.

– I min värld är jag allt. Jag är ett bolag, jag har kontroll. Det finns folk som bidrar med sin tid och kunskap där jag inte har, men allt är från mitt huvud.

  Saman har byggt en koncern, ett litet imperie kring sin egen person och därmed startat något som torde vara tämligen unikt, hittills, i svensk musikindustri.

  Här handlar det inte om sex, drugs & rock’n’roll, utan om money merchandise & music.

 Så sant. Det är redan något som Sverige aldrig sett förut.

Av: Sydney Faulkener

Hon är sötast i stan, hon har den coolaste familjen som finns, hon har jobb, vänner och kärlek. DET är lycka. Visserligen av tur, genererad, men hon är född med det som alla eftersträvar.

Jobb, pengar och kärlek 
   Enligt statistik från både psykologer och terapeuter så väl som spådamer och horoskopmakare så är dessa tre vad soml ivet tycks kretsa kring och som man mest oroar sig om.
  Min kompis har många tjejers drömjobb och hon har nyligen flyttat ihop med en kille som med få undantag, alla tjejer i hennes ålder drömmer om. Men hon säger att jobb, pengar och kärlek inte behöver betyda lycka.
  Men, vilka faktorer ger produkten lycka? Det beror väl på hur man definierar lycka. Om man ser lycka som ett euforiskt tillstånd, eller som ett gradmått på nöjd
  
     
Finns man om ingen ser en?
  Som ni vet är mitt eget liv snarast att likna vid Bridget Jones. Fast utan fläsk och snygga chefer.  Jag är ändå ganska nöjd, så länge jag utvecklas och når mina mål.
  Men ibland undrar jag om jag alls finns, för det finns inget som visar att jag gör det. ”Jag tänker, alltså är jag”, men det finns liksom inga spår i verkligeheten av att jag är här. – Jag har ingen familj och ingen kärlek. Vännerna är bara luftskott, för jag har inga rötter. Men så länge det finns liv så finns det hopp. Livet går, och man har bara att följa med. Och det kan bara gå åt ett enda håll. Framåt, längs tiden.
  Att grubbla på hur saker kunde ha varit, eller hur man hade viljat att de skulle vara, leder till inget annat än att man slutar växa som människa och istället blir frustrerad. Frustration föder bitterhet, bitterhet föder förakt och förakt föder hat. Så vill man ju inte ha det. så det är bara att le och följa med dit livet tar en.

  Syd säger: Nu, är ju ett flyktigt begrepp, men också det enda vi kan vara säkra på att vi verkligen har. ”Förut”, kan vi inte göra något åt, ”senare”, vet vi inget om. Nu, är snart ”då”, och är därmed borta för alltid, men om en liten stund är ”senare” ”nu”, och så kan vi påverka framtiden och gör det med varje tanke vi tänker, Det är NU det avgörs. Inte nyss eller senare, utan nu.
 

 
| View Show | Create Your Own

Som ett barn längtar jag till fredag.
Min bror och jag ska ha så roligt då!

I lördags insåg jag att min vän är en hjälte.

Vi var på fest på Fotohögskolan. Halvvuxna människor
i cirkuskläder drällde i källargångar och på gårdsplanen. Det var ljum stämning och ingenting särskilt hände. i det ögonblick som jag insåg att min vän är en hjälte, hände inte heller något särskilt.

Brandlarmet gick, men ingen verkade alarmerad.
Folk fortsatte att drälla och jag började associera. Jag tittade på min vän och väntade på hans reaktion. Hans till oigenkännlighet sönderbrännda ansikte visade ingenting, jag såg en sekund in i hans enda öga, och min blick leddes till hans högra hand, som ser ut som en tumvante, när han viftade med den och han högt sa:

- Larmet gick äntligen. Kom! Vi går ut.

Det var trångt i gången och vi knuffades lite mot strömmen för att komma till dörren och ut på gårdsplanen. Vår lilla trio ställde sig ganska långt från dörren och blev stående tyst.

Jag tittade igen på min vän. Han såg på mig, och jag överväldigades av sympati. Jag vet inte vad jag tänkte. Inget konkret, men jag tror att vi tänkte på samma sak.

- Han vet hur det känns, hördes som en röst i mitt hår och jag kunde inte hejda mig från att gå fram och luta mig mot honom. Han kramade mig med sin halva vänsterarm och lade sitt huvud på min axel. Min sympati spetsades med en förnimmelse av att vara tacksam över att han är min vän.

Han,som lever mot alla oddds.

Fakta: Natten mellan den 30 och 31 Oktober 1998 var min vän exakt en månad från sin 18-års dag. Han befann sig då i en liknande lokal som den vi besökte i lördags, med ungefär lika många betalande gäster och klockan var ungefär lika mycket, när brandlarmet gick på Backaplan, på Hisingen i Göteborg. Den gången brann det, och av vad som i efterhand framkommit så reagerade ingen då heller, förrän rök och lågor redan tagit över lokalen. Panik utbröt och 68 av de tonåringar som inte befann sig närmast utgången klämdes, kvävdes eller bränndes till döds. De allra flesta i dörröppningar där det bildats proppar av döende ungdomar. Min vän antogs vara död när han påträffades av rökdykare som var på väg att lämna lokalen för att det var för varmt. Man räknar med att det rådde en genomsnittstemperatur på 600 celsius grader. Som gämförelse kan sägas att glöden på en cigarrett är 300 grader. Flytande lava är ca 1000 grader och 800 grader är den värme som utvecklades vid atombombssprängningarna över Hiroshima och Nagasaki.

Pappa är en hjälte. Alla som har en pappa vet vad en hjälte
är.

Tänk hur det kändes första gången du insåg att det finns någon som är större än pappa. – visst rubbades din världsbild?

Tänk på första gången du utmanade din pappa, och vann. – Visst dog du lite inombords? 

Tänk på första gången du fick din pappa att slå ner blicken. – Den dagen grät jag. För jag visste att han inte kommer att rädda mig mer.

  Min pappa är en äkta gammaldags hjälte som krigar för det
som är hans, som räddar barn från att drunkna och gamla från stora stygga staten.
Han kan tämja vad levande som helst. Allt från korsspindlar till kentaurer.  En gång
sköt han två älgar med ett skott.

Min pappar är stor, stark och vacker. Han har svart lockigt hår och stora bruna ögon. Han är lång och bredaxlad och kan få vem som helst att älska honom.

Min pappa kan lyfta 300 kilo häst ur en grop med lera som når
pappa till magen.

Min pappa kan plöja hundra tunnlad på en dag.

Min pappa kan få en blomma att växa ur hans hand.

Min pappa kan teckna en fisk som ser ut som den ska simma
av pappret.

Min pappa kan sjunga så vackert att änglar tystnar och
lyssnar.

Min pappa bestämmer i byn.

Min pappa har ett stort hus, en vacker fru och mycket pengar.

Min pappa är kärlek.

Min pappa är älskad, men han är bitter.  Bitterhet föder
hat, och hat föder vrede.

  Ibland undrar jag om han är arg på mig för att jag
slutade vara liten. Eller är han ledsen för att han tror att han inte är min hjälte
längre?

aar
det varre att se sin

famil do

eller att inte

veta om de lever

Följande fråga inkom nyligen till min brevlåda.

hi honey,
how the feck are you
guess who’s back…..please tell me why Indian restaurants are taking over Göteborg……….yipeeee
ee / Noel Sithage

Det självklara svaret blev: 

  Actually, maybe surprisingly, I do know the answer to that one
As you know, swedes are evil demons who’d do whatever it takes to feel superior. Well, so far as to being the most civllised and most developed country on the planet, with the best integration and no racism (hrmm) everything is in order. But we have something that they don’t, and they desperatly want. Sunlight.
In foredom, before they became members of the eruopean community, they used to go to south of europe to expolit spanish, cypriotic and greeks. And they could return saying , ”ah, those poor people. At leas I AM evoluted. and living in a civilised country.” And in remenicence to their rapings and luting they opened up restaurants with food inspired by the meals they never dared to taste while there. Well, now these countries aren’t cheap, and the standards of living has in many areas exceeded the swedes’, who has not developed since the late 50’s. So, now they look to asia and the third world, since they for some reason seem to consider India as a thrid-world country and indians are retarded bastards according to most swedes I meet ( whom also seem to be under the conviction that indians are arabs or in recent days, persians.). But at the same time ”the culture is fascinating.”, Whatever that means I have not a clue to. In any case, the simple answer to your question is that wherever it’s à la mode to go for holliday is soon to be represented by restaurants serving dishes that are modyfied versions of those they never dared to try while on holliday in that bastard country… If you look you’ll find that there are an unproportionally large number of restaurants serving thai-food although none offering greenlandish delicasies like seal’s eyeballs or yummy blubber.