Det är svårt att vara deprimerad när världen är så skrattretande ful.
Jag känner en kille som tror han är musikalisk.
Egentligen är han poet, men han har inte försått det själv. En exhibitionistisk poet, som gärna vill tro han är ”rocker”, för han har en gitarr och lite tillbehör. Han tar på sig sportkläder och frågar ”Ser jag ut som en rock-kille nu?”, och nar man svarar att rockers sällan sportar, säger han ”En pop-kille då?”, och tindrar förväntansfullt. Han är så söt, så man har inte hjärta att krossa hans illusioner. Men han kan varken sjunga eller spela gitarr, och det enda han verkligen ser ut som är en sällsynt söt sportkille från skogen. Eller möjligen en intellektuell idrottare i förra årets alldeles för vanliga vårjacka.
Fast, han har ju en gitarr och tar uppdrag som trubadur, och trubadurer verkar fortfarande stå högt i kurs i Sverige. Ännu en sak att roa sig åt.
Sitter just nu i mitt fönster, framför en sensationellt solig vårdag, och tänker på att skippa alla måsten en timme och gå och se pop-killen spela säsongens första A-serie match. Men vad snappar mitt södra öra?
På tv syns en snubbe som uppenbarligen inte uppfattat att 90-talet tagit slut.
Han spelar sin tre-ackordslåt, som verkar handla om någon slags förvirrad vreeswijkinspirerad kamp mot sammhället. ”Dö! Jävla gubbe”, trubadrar han.
Framför honom sitter tre domare, som tydligen skall avgöra om han har talang eller ej. En av dem är Bert Karlsson. De två övriga töntarna har redan sagt saker som ”Nu är ju det här en talangjakt och ingen kongress, men jag gillar dig, och jag gillar allt det du står för. Du går vidare!”. Vaddå? Är Troll-Tobbe ett Ung Vänster-fyllo?
Så när det kom till Bert, hade man ju hoppats på att få höra ett sanningens ord i rättan tid. Men han säger bara ”Det spelar väl ingen roll vad jag säger nu. Men … har du några andra låtar?”
Horan på scen svarar då, ”Ja, jag har ett par som skulle passa i melodifestivalen” …
Vad hände med att vara radikal?
Vore inte detta ett gyllene tillfälle att skrika ”Dö, jävla gubbe”, med tanke på att Bert Carlsson representerar exakt allt det som mongot just ondgjorde sig över…
Uppfann ett ord i går, tillsammans med pop-poeten. Mongog.
Fnissade hjärtligt åt mig själv, för den bild det satte i mitt huvud. Ett mongo som högljudt står och ljuger för publik. Nu fick jag se exakt en sån… Han var inte alls lika kul. Men han hade en gitarr.
Fifän. Dö, jävla demagogmongo.
