Jag var hos tandläkaren igår igen.
Tandläkaren håller till i samma hus som en större matvarukedja i vilken jag valde att handla innan jag skulle ta bussen hem.
Ett dåligt val att nobba brorsan och ta bussen istället.
När bussen kom var den kraftigt försenad och en man med ett underligt utseende satt och hängde med sina underligt långa läppar medan han låg underligt utthälld över ratten.
Det var ett sjå med att komma ombord, då kommunens alla åldriga tydligen beslutat sig för att ta just den bussen just idag vid just denna tidpunkten.
Efter att ha baxat mina alldeles för fulla kassar upp på bussen och fram till närmaste lediga säte, satte jag mig på kanten av detsamma och började knappa koden till sms-biljet. Ett nyare påfund från Värsttrafik, som menar att detta skall underlätta resandet.
När jag var klar tryckte jag på skicka och satte mig till rätta för att invänta svar.
Detta retade tydligen den konstige busschauffören som vägrade lämna hållplatsen och efter flera minuters väntan ropade i högtalarna att hon med kassarna måste komma fram och visa biljett.
Inte för mycket begärt ansåg jag, så jag gick lydigt fram och visade att jag höll på att skicka begäran om biljett.
Den mycket märklige mannen visade sig nu vara gravt förståndshandikappad
- Det bryr jag mig inte om att du har skickat. Jag vill se kåååådor, skällde han på släpig göteborgska, och började ge mig vad som framstod som fullkomligt ovidkommande information om att han hade fått papper med en massa koder på, varefter han ur innerfickan halade fram några skrynkliga A4 papper med en bild på en mobiltelefon.
Jag förstod ju vad han menade, men något ställd sa jag, att jag kan ju inte göra mer än att skicka och vänta på svar.
– Sen får ju tekniken sköta resten. Jag visar dig så klart biljetten när den kommit, sa jag och fick en motvillig tillåtelse att sätta mig igen.
Resan fortsatte fram till nästa hållplats, där scenariot utspelades igen.
Denna gång ropade busschauffören hånfullt i högtalaren att det var en tjej som skulle visa sin biljett.
Han fann uppenbart nöje i att få de övriga passagerarna att tro att jag hade gjort något fel, och att det var på min förskyllan som restiden förlängdes påtagligt.
Med mikrofonen ännu påslagen hävdade chauffören med sina långa läppar att han nog förstod vad jag försökte göra och att han inte var förvånad.
- Det vet man ju hur så’na som du är, konstaterade han utan tvekan.
- Så’na som jag? Hur menar du då?, frågade jag, fullt medveten om att det var mitt utseende som triggat detta beteende hos denna knappt funktionsdugliga person.
Jag beslutade mig för att ge honom några svarslaternativ och sa
- Så’na som har varit hos tandläkaren? Så’na som varit och handlat? Tjejer runt trettio..?
- Jaa… sa han utrdraget, högt och gällt med uppspärrade ögon, och fortsatte vilt vispande med händerna
- Så’na som kommer hit och tror att de ska få allting gratis.
Här kunde jag ju gett mig in på dispyten om att jag inte alls försökte åka gratis utan tvärtom hamnat i denna situationen för att jag försökt betala för resan. Men jag beslöt mig för att invänta det självklara svaret på vilka ”så’na som du” är. Så jag manade honom
- Nå, hurdana som jag?
- Invandrare, sa han nu kort och ondgjorde sig länge och väl, fortfarande med mikrofonen på, om hur korkad jag är och att jag inte begriper hur det ska gå till.
Jag log och tänkte i mitt stilla sinne att ”Jag har en fil.kand. och snart en masters examen. Du klarar inte av att köra buss och samtidigt hålla munnen stängd, och du försöker förolämpa min intelligens”. Tanken fick mig att fnissa lite samtidigt som jag grävde upp tjugo kronor i mynt ur min plånbok.
- Här har du, nu har jag betalat dubbelt. Kan du fortsätta köra nu? Det är fler än du och jag på den här bussen och folk har tider att passa.
Återigen vände jag för att gå till mitt säte. På vägen dit sa jag med hög röst
- Det är SÅ HÄR rasism ser ut!
Men det gick nog ändå obehört med tankte på att de gamla nu slagit in på spridda diskussioner om vilket problem det är med invandringen.
- Vad ska de här och göra?, hörde jag en skraltig stämma fråga sin medpassagerare.
Denna gång forsatte resan utan stopp fram till ändhållplatsen, min destination.
På vägen av vände jag mig till busschauffören som med sagel i mungipan såg mer utvecklingsstörd ut än någonsin, och frågade
- Vad heter du?
Plantan böjer sig då fram mot mig och säger spottande
- Det får vi inte lov att uppge.
Jag vet ju att detta är en lögn och meddelar honom detta tillsammans med informationen om att jag är journalist och att hans arbetsgivare kommer att varskos om hans uppförande.
Han stänger då dörrarna och börjar att i hög fart köra ut från hållplatsen.
- Så du tänker kidnappa mig också?, sa jag för nu håller inte mitt humör längre.
- Jassååå… skulle du av här? svarar mongot med ett hånflin och forsätter att köra, med saliv droppande från sina långa läppar så han ser ut som en nödslaktad älg.
Jag tar upp min mobil, som nu mottagit biljettsvaret, visar det för rövjärnet, varpå jag demonstrativt slå 112 och frågar om han är helt säker på att han vill fortsätta det han påbörjat.
- Äh! Du kan bara dra åt helvete!!!, skriker han så rösten skär sig och spottet sprutar som på en hostinn härk.
Äntligen stannar bussen och jag får gå av.
Jag hör att han fortsätter skrika när jag i hast lämnar åbäket, men jag lyssnar inte.
Jag är mest tacksam att resan äntligen är över, men ångrar att jag inte ringt min bror istället.
Tacksam är jag också över att min bedövning börjat släppa så att jag utan att sluddra kan formulera mitt klagomål till västtrafiks kundtjänst.
Men vad är det som händer med västtrafik?
Man undrar var de hittar så många megamongon.
Rekryterar de från SamHall? Finns ens SamHall kvar, eller har det uppgått i Västtrafik?
De enda som är någorlunda normala är alla stackars blattar som sitter och är bittra över att efter sex års universitetsstudier tvingas sitta och köra buss åt en massa gnälliga, otacksamma och rasistiska svenskar som bara vill köra ut dem ur landet.
Så en busschaufför, är numera sällan en man med glatt humör.
