Din mamma…

  Santino är bara 21 år, men har redan levt ett långt och stundtals hårt liv. Han har stått ut, och kämpat. Sedan en längre tid har han egen lägenhet i Majorna, men nu hotas han av hemlöshet.

Där står han ju, välklädd, rakt framför mig. Jag blir lite förvånad av hur lång han är.

Han ser tyngd ut, och jag vet att han är bekymrad över att han inte kunnat betala sin hyra ännu. Men han ler glatt när vi möts utanför Nordstans stora entré. Han har bruna ögon, svart snagg och kritvita tänder. Han är söt, den unge Santino

  Just idag skall jag följa med när han träffar sin handläggare på socialkontoret i Majorna. Det är vackert väder och särskilt Santino är glad, för han skall berätta att han börjat på en utbildning.

– Det står i dom papprena jag fick när jag sökte här, att man skall ”verka aktivt för att själv förbättra sin situation”, och nu fick jag den här utbildningen. Det är något som jag är bra på och som jag gillar. Jag har ju jobbat med det här rätt mycket förut. Förklarar han entusiastiskt.

  Han tänker att utbildningen är ett grepp för att stärka honom i konkurrensen om jobben, och därmed ett aktivt verkande för att förbättra den nuvarande situationen.

  Majorna är en stadsdel som av de flesta förknippas med akademiker och esteter. Men det märks inget av på Majornas stadsdelskontor.

  Bekymmerslöst larvar vi in genom glasdörren och fram till receptionen. Santino söker sin handläggare, som efter  visst dröjsmål släntrar ner för att möta honom.

  Atmosfären här präglas av bitter cynism och sadistisk sarkasm. Den främsta representanten för dessa råkar olyckligtvis vara Santinos handläggare. En karg kvinna som saknar uppfattning om lämpligt tilltal.

  Med en blick som skulle ha kunnat rädda polarisarna betraktar hon sin klient.

– Vad gör du här?, säger hon strävt och snörper på munnen.

– Ja, jag skulle hört av mig tidigare, men jag hade inga pengar att ringa för, förklarar Santino lågmält. Hans ansikte har stelnat och hans blick flackar lite.

  Sedan han tog studenten har Santino försörjt sig på ströjobb som bartender och byggare. Men jobben tog slut. Så nu har han tvingats söka ekonomiskt stöd hos sin stadsdel. Något som skakat hans stolthet i grunden.

– Jamen, vad vill du då?, frågar handläggaren uppenbart ointresserad. Hennes blick är fäst på en osynlig punkt någonstans vid taklisten, långt bakom Santino.

– Jag skulle ju prata om det där med utbildningen, svarar Santino besvärat.

– Du har redan fått ett avslag för den här månaden. Sånt går jag inte med på. Hur har du förresten råd med det där?

– Det har jag inte. Den är en födelsedagspresent från min mamma. Hon har hållit hemligt att hon sparat pengar åt mig. Så jag fick välja om de skulle gå till körkort eller utbildning. Så jag valde utbildningen.

  Santinos mamma arbetar sjuttio procent som vårdbiträde på ett ålderdomshem och hon har fler barn, så man förstår att det inte varit lätt för henna att spara de tio tusen som hon gav sin äldste son på hans 21-års dag.

Handläggaren har redan vänt Santino

ryggen och börjat gå när hon med hån i röst ropar:

– Men då kan ju din mamma ta hand om dig i fortsättningen.

– Min mamma? Vad sa du om min mamma…? Santino väser, men handläggaren har gått iväg och stängt dörren bakom sig. Kvar står vi, mållösa. 
  Receptionisten ser ut som en fågelholk, och en märklig tystnad uppstår. Santinos knyter händerna så knogarna vitnar, men vi är båda maktlösa och ger oss av.
  Långe Santino är inte så lång längre. Han går kutigt, som om hela världens vilar på hans axlar. Hans blick är klar, men trött. Det här har tagit honom hårt. Hånad och förnedrad för att han försöker göra rätt för sig. Hur skall det gå med hyran nu?

(Santino är ett fingerat namn)

Av: Sydney Faulkener