Var sak har sin tid. Att vara på rätt
plats i rätt tid är helt avgörande för om din närvaro och aktivitet accpteras.
Det offentliga rummet är inte till för alla alltid. Särskilt inte ett klassrum.

Snabbt snabbt, hårt hårt.

  Slayer hetsar mig att halsa mitt
kaffe, som kallnat medan jag sminkat mig.

  Slipknots dubbla baskaggar
trummar på mina steg.  Jag surfar på gruset i nerförbacken och springer mot hållplatsen, jämsides
med spårvagnen som skall ta mig, väl förberedd men sent ute,  till skolan.

– Hänga med Hankins, tänker jag och skrattar åt
mig själv. Var kom det där från? Jag ska diskutera mitt mästerverk om Santinostackaren.

  Undrar om inte spårvagnen kan vara ett bra offentligt rum att skriva om…

  Slipknot trummar på.

  Konstiga blickar möter mig
överallt.

Får syn på den längste Erik genom en öppen dörr. Han tittar först igenkännande, sedan bort och därefter förvirrat tillbaka på mig. Jag prövar en hälsning som blir till en grimas medan jag går in. Försöker stänga av mp3:n som skriker åt mig.

– Du ska nog inte vara här, hör jag diffust innan
jag hinner få tyst på galningen som vrålar i mitt öra.

Men varför ser alla så bekymrade ut? Jag gick fel. Det är väl inte hela världen?

– Sal A107, stod det på mitt papper, säger jag,
säkert alldeles för högt, för nu är jag nästan döv efter att ha tryckt på volymknappen istället för strömknappen, som jag avsett.

– Det är klassrummet precis runt hörnet, säger
läraren med ett överseende leende.

Jag ler menlöst tillbaka och börjar gå. Fortfarande fipplar jag med musikmaskinen från helvetet.

 Så, nästa rum med ännu mer ännu
konstigare blickar. Vad är det med folk?

  Mitt hår är för stort så jag ser
inte alla i rummet. Men här är ju Hankins, rödhårig och rödmosig i knallröd hoodie. Det är tydligen hans tur att göra sitt anförande.

  Han harklar sig och folk blänger, på mig.

Det skiter jag i. Nu ska jag fanimej gå i
skolan.

  Men lärare nummer två tittar på
mig som om han sett ett övergivet barn och går hukande fram till mig där jag just slängt mig ner bredvid Ann, närmast dörren jag  kom in genom

 Jag har forfarande inte fått tyst
på hårdrocksmongona men jag ser att läraren  säger

– Sydney, du ska nog inte vara här., och tittar på
mig som om jag skulle ha svårt att förstå, eller som att han fruktade min reaktion på denna högexplosiva information. Med stor självsäkerhet upprepar jag min fras från föregående klassrum. Han ser i vilket fall ut som han ska börja böla snart.

  Jag hör dem, om än knappt,
för jag har äntligen lyckats få ut luren och nästla den genom håret bort från örat. Så jag är åtminstone halvt medveten om protesterna från övriga om att jag inte hör till deras grupp i alla fall

  Ann börjar ta i sina papper, men
hon tittar inte på dem. Hon stirrar på mig med mörk blick och säger något om sin grupp.

  Läraren ser fortfarande ut som
han ska ta till lipen och en hjälpsam röst i fjärran säger att det kanske är i morgon som jag skall vara i den här salen.

  Varför ser ni så hatiska ut? Jag gick fel. Det är väl inte hela världen?

  Hankins harklar sig igen, gör en
komisk min och börjar om sitt anförande.

  Jag har rest mig upp, fumlar med
min musikmojäng från bortre helvetet. Sladdarna snor sig runt mina ben och jag snubblar fnissande ut ur klassrum nummer två.   Att hålla sig för gapflabb var en
bedrift, ska ni veta.

  Det var ju pinsamt, fän. Men
fuck off, vad fåniga ni såg ut!.

Sensmoral? Jag borde nog klippa mig.

Tack till JMG klass 1B VT- 07, för
uppslaget till veckans skrivövning

Av: Sydney Faulkener

13:25 

Vad gör alla jävla brudar här, med sina hår och parfymer? Varför ser de ut som de just kommit från nattklubben via horstråket, när de kommer till biblan? Varför går de med näsan i vädret och plutar med munnen medan de smäller sina klackar i golvet? När blev biblan bordell?

  Iraniemongon, stackars piffiga horor. Springer fram och tillbaka och slänger med håret. Pratar oavbrutet i mobiltelefonen. Rusar ut och in för denna ständiga ström av samtal. Knappar oupphörligen på tangenterna. Hur mycket orkar man förmedla sig? Finns det inte bättre tid och plats för det där?

15:45

Problemet med ondska sammanfaller med folkmängdsproblemet. Ondska finns inte där varje person har någon relation till varje annan person i det sammhället. Om vi känner alla vi möter ökar fårt patos och känslomässiga ansvarstagande. Mot en okänd, en ofrälse, finns inte det ansvaret. (Egentligen gör det ju det, men ingen känner det) Hat är inte ondska, kyla är.

 Hat är vedergällning och förvriden kärlek, kyla är ondska.

  Orsaken till ondska borde således vara att det finns för många människor.

 Vem ska kunna förhålla sig till alla? Särskilt nu, när de få kan ta sig till de många, utan att ens se dem. Fåmanslänningarna, Svenskar, reser i lassvis till Asien och ser inget annat än fåmanslänningar, förstår inget annat och bryr sig inte om något annat.

  Varför skulle fåmanslänningarna bry sig om alla dessa okända, som det kryllar av, och som dessutom ser likadana ut, allihop? Har de sett en så har de sett alla.

  Tanken är inte vacker, men sannolikt naturlig, eftersom ingen relation finns dem emellan. Svensken behöver inte relatera till thailändskan eller indiern. Svensken reser snart tillbaka till människor som han känner och orkar med. De här små smutsiga krakarna är ju ändå bara ute efter han pengar. Varför ska han bry sig om dem?

 Han kan vara ond, i bemärkelserrn kall. För ingen av alla dessa betyder någonting för honom personligen. De är djur som finns till enbart för hans skull. För att ge honom en skön semester, för honom att förlusta sig med, för honom att döda, om han vill. För i hans kyla är han inte skyldig något. De är ju så många. De betyder ju så lite.

16:30

- Släpp nu!, beordrade jag

- Det har jag redan gjort!, svarade han halvt skrattande.

När jag hörde rösten flera meter bakom mig, välte jag.

Sekunderna senare var jag på hjul igen, jag flög över gårdsgruset.

- Håller du?

- Jaa!, ropade pappa från en bit bakom

- JAG CYKLAR!!!, ropade jag extatiskt och rännde rätt in i hönshuset.

| View Show | Create Your Own

Din mamma…

  Santino är bara 21 år, men har redan levt ett långt och stundtals hårt liv. Han har stått ut, och kämpat. Sedan en längre tid har han egen lägenhet i Majorna, men nu hotas han av hemlöshet.

Där står han ju, välklädd, rakt framför mig. Jag blir lite förvånad av hur lång han är.

Han ser tyngd ut, och jag vet att han är bekymrad över att han inte kunnat betala sin hyra ännu. Men han ler glatt när vi möts utanför Nordstans stora entré. Han har bruna ögon, svart snagg och kritvita tänder. Han är söt, den unge Santino

  Just idag skall jag följa med när han träffar sin handläggare på socialkontoret i Majorna. Det är vackert väder och särskilt Santino är glad, för han skall berätta att han börjat på en utbildning.

– Det står i dom papprena jag fick när jag sökte här, att man skall ”verka aktivt för att själv förbättra sin situation”, och nu fick jag den här utbildningen. Det är något som jag är bra på och som jag gillar. Jag har ju jobbat med det här rätt mycket förut. Förklarar han entusiastiskt.

  Han tänker att utbildningen är ett grepp för att stärka honom i konkurrensen om jobben, och därmed ett aktivt verkande för att förbättra den nuvarande situationen.

  Majorna är en stadsdel som av de flesta förknippas med akademiker och esteter. Men det märks inget av på Majornas stadsdelskontor.

  Bekymmerslöst larvar vi in genom glasdörren och fram till receptionen. Santino söker sin handläggare, som efter  visst dröjsmål släntrar ner för att möta honom.

  Atmosfären här präglas av bitter cynism och sadistisk sarkasm. Den främsta representanten för dessa råkar olyckligtvis vara Santinos handläggare. En karg kvinna som saknar uppfattning om lämpligt tilltal.

  Med en blick som skulle ha kunnat rädda polarisarna betraktar hon sin klient.

– Vad gör du här?, säger hon strävt och snörper på munnen.

– Ja, jag skulle hört av mig tidigare, men jag hade inga pengar att ringa för, förklarar Santino lågmält. Hans ansikte har stelnat och hans blick flackar lite.

  Sedan han tog studenten har Santino försörjt sig på ströjobb som bartender och byggare. Men jobben tog slut. Så nu har han tvingats söka ekonomiskt stöd hos sin stadsdel. Något som skakat hans stolthet i grunden.

– Jamen, vad vill du då?, frågar handläggaren uppenbart ointresserad. Hennes blick är fäst på en osynlig punkt någonstans vid taklisten, långt bakom Santino.

– Jag skulle ju prata om det där med utbildningen, svarar Santino besvärat.

– Du har redan fått ett avslag för den här månaden. Sånt går jag inte med på. Hur har du förresten råd med det där?

– Det har jag inte. Den är en födelsedagspresent från min mamma. Hon har hållit hemligt att hon sparat pengar åt mig. Så jag fick välja om de skulle gå till körkort eller utbildning. Så jag valde utbildningen.

  Santinos mamma arbetar sjuttio procent som vårdbiträde på ett ålderdomshem och hon har fler barn, så man förstår att det inte varit lätt för henna att spara de tio tusen som hon gav sin äldste son på hans 21-års dag.

Handläggaren har redan vänt Santino

ryggen och börjat gå när hon med hån i röst ropar:

– Men då kan ju din mamma ta hand om dig i fortsättningen.

– Min mamma? Vad sa du om min mamma…? Santino väser, men handläggaren har gått iväg och stängt dörren bakom sig. Kvar står vi, mållösa. 
  Receptionisten ser ut som en fågelholk, och en märklig tystnad uppstår. Santinos knyter händerna så knogarna vitnar, men vi är båda maktlösa och ger oss av.
  Långe Santino är inte så lång längre. Han går kutigt, som om hela världens vilar på hans axlar. Hans blick är klar, men trött. Det här har tagit honom hårt. Hånad och förnedrad för att han försöker göra rätt för sig. Hur skall det gå med hyran nu?

(Santino är ett fingerat namn)

Av: Sydney Faulkener

Din Mamma… « Mitt liv i Sverige