Dö! Jävla gubbe.

{ april 13, 2008 @ 12:35 e m } · { Uncategorized }
{ } · { Kommentarer (2) }

Det är svårt att vara deprimerad när världen är så skrattretande ful.

  Jag känner en kille som tror han är musikalisk.
Egentligen är han poet, men han har inte försått det själv. En exhibitionistisk poet, som gärna vill tro han är ”rocker”, för han har en gitarr och lite tillbehör. Han tar på sig sportkläder och frågar ”Ser jag ut som en rock-kille nu?”, och nar man svarar att rockers sällan sportar, säger han ”En pop-kille då?”, och tindrar förväntansfullt. Han är så söt, så man har inte hjärta att krossa hans illusioner. Men han kan varken sjunga eller spela gitarr, och det enda han verkligen ser ut som är en sällsynt söt sportkille från skogen. Eller möjligen en intellektuell idrottare i förra årets alldeles för vanliga vårjacka.
  Fast, han har ju en gitarr och tar uppdrag som trubadur, och trubadurer verkar fortfarande stå högt i kurs i Sverige. Ännu en sak att roa sig åt.

    Sitter just nu i mitt fönster, framför en sensationellt solig vårdag, och tänker på att skippa alla måsten en timme och gå och se pop-killen spela säsongens första A-serie match. Men vad snappar mitt södra öra?
  På tv syns en snubbe som uppenbarligen inte uppfattat att 90-talet tagit slut.
Han spelar sin tre-ackordslåt, som verkar handla om någon slags förvirrad vreeswijkinspirerad kamp mot sammhället. ”Dö! Jävla gubbe”, trubadrar han.
  Framför honom sitter tre domare, som tydligen skall avgöra om han har talang eller ej. En av dem är Bert Karlsson. De två övriga töntarna har redan sagt saker som ”Nu är ju det här en talangjakt och ingen kongress, men jag gillar dig, och jag gillar allt det du står för. Du går vidare!”. Vaddå? Är Troll-Tobbe ett Ung Vänster-fyllo?
  Så när det kom till Bert, hade man ju hoppats på att få höra ett sanningens ord i rättan tid. Men han säger bara ”Det spelar väl ingen roll vad jag säger nu. Men … har du några andra låtar?”
  Horan på scen svarar då, ”Ja, jag har ett par som skulle passa i melodifestivalen” …
Vad hände med att vara radikal?
  Vore inte detta ett gyllene tillfälle att skrika ”Dö, jävla gubbe”, med tanke på att Bert Carlsson representerar exakt allt det som mongot just ondgjorde sig över…

  Uppfann ett ord i går, tillsammans med pop-poeten. Mongog.
Fnissade hjärtligt åt mig själv, för den bild det satte i mitt huvud. Ett mongo som högljudt står och ljuger för publik. Nu fick jag se exakt en sån… Han var inte alls lika kul. Men han hade en gitarr.
Fifän. Dö, jävla demagogmongo.

Headers

{ februari 9, 2008 @ 6:47 e m } · { Uncategorized }
{ } · { Kommentera }

wordpress kan ta sig i röven vad gäller möjligheterna att anpassa sin blogg.
  Men jag lyckades fixa en header, som ser ut nära nog precis som jag vill (förutom att typ en fjärdedel åt höger och vänster, inte kom med.)

  Hurra för nya Photoshop!

I did cut my hair

{ februari 6, 2008 @ 4:55 e m } · { Uncategorized }
{ } · { Kommentera }

Till skillnad mot D.A.D. så fick jag visst för mig att klippa mitt hår (vilket de till sist också gjorde. Sin rockiga edgång till trots)

Det blev, också till skillnad från D.A.D., mer rock’n'roll än innan.

Nu skall jag bli snygg, fifän.
De nya kläderna kom också igår, ungefär samtidigt som jag kom hem efter magnifika måndagsmyset i Olofstorp.
De är perfekta. Inga lösa trådar, inga dåliga sömmar och de passade perfekt. Så nu är stilen fixad för i år. Till en helt osannolikt liten inverkan på min ekonomi.

Jag som gått i ett par år och kännt stark ovilja att skaffa någonting materiellt alls.
Inte ville jag gå till frissan heller, för jag hatar att bli pillad på. Så jag har klippt mig själv i alla år sedan jag flyttade hemifrån.
Jag avskyr att gå i affärer. Får ångest av alla fula kläder som man inte vill ha medan de man faktiskt skulle vilja ha kostar mycket mer än man tycker de är värda. Blir aggressiv av prova i provrum som man måste stå i kö för att komma åt (men behöver lyckligtvis sällan göra det eftersom jag skaffat mig en ganska god uppfattning om min figur).

Det finns dock lösningar till allt.
Av en slump har jag lyckats hitta både ett sätt att bli snygg i håret och ett att skaffa kläder, båda utan ångestframkallande element.
Billigt och effektivt och utan att behöva trängas med mongon samt att man slipper se ut som resten av stans tjejer.
Jag är inte som de, och det kan gott synas.
Apropå det. Göteborg måste vara den mest konforma orten i världen. Visst vi har mainstreem. De ser alltid ut som varandra och de är väldigt många. Men även de som kallar sig för alternativ, ser exakt likadana ut som varandra. De kanske är något färre, men de ser likadana ut. Vad handlar det där om, egentligen?

Mera otur

{ februari 6, 2008 @ 4:53 e m } · { Uncategorized }
{ } · { Kommentera }

den 28 januari 2008

Det kan inte finnas någon med mer otur än jag!

Som ni vet så skall jag till indien.
Så jag skickade mitt pass tillsammans med visumansökan till ambassaden förra fredagen. Så långt allt väl. Men på måndagsmorgonen skedde det enda rån jag hört talas om mot stora postterminalen intill Göteborgs Centralstation.
Ok. Så jag tanken slår mig i samma ögonblick som jag hör nyheten, ”Fan, mitt pass låg där”, men jag tänkte samtidigt att jag väntar och ser om jag får svar från ambassaden på fredagen eller måndagen.
Det kom inget svar i fredags, och inte idag heller. Så jag ringde polisen för att fråga om sannolikheten att just mitt pass försvunnit under rånet.
Eftersom min otur är ganska underligt konstruerad så fick jag osannolikt nog tala med en av de konstaplar som först infunnit sig efter larmet om nämnda rån.
Följande är ett något stilliserat referat ur dialogen som följde:
- Hade du skickat ditt pass med rekomenderat brev då?
- Ja. Har du någon insikt i vad som togs? Var man ute efter något särskilt eller tog man bara vad man såg?
- Ja, alltså jag var ju där direkt efter rånet, och gjorde förhör med personalen och så där. Vi har egentligen ingen aning om vad man var ute efter, utan det som försvann var postsäckar. I många av dem var just rekommenderad post.

Så nu vet jag inte bara att det varit rån, utan också att risken att mitt pass stulits under rånet är mycket hög.

Kan det verkligen finnas någon med mera otur än jag?
Vad är oddsen för det första att det ska ske ett rån på stora postterminalen? (Den är visserligen ganska oskyddad men på de tio år jag bott här så har det inte hänt tidigare.)
Vidare. Vad är oddsen för att det ska ske ett rån mot denna postterminal just den dagen då mitt pass ligger där?
Särskilt surt blir det med tanke på att jag under hela mitt vuxna liv hittills inte gjort någon resa som kräver visum och har därför bara tagit mitt pass och åkt. Men JUST den här gången som jag med viss oror lämnade ifrån mig passet så bestämmer sig fule Dano för att länsa posten. (jag har ingen legitimation eftersom den låg i handväskan som försvann på nyårsafton. Passet är därmed min enda valida id-handling) Men vad var det för mongon han skickade egentligen? Visste de vad de var ute efter?
Vem fan tar sig igenom allt arbete med att planera, reka, rodda och organisera för ett massivt tillslag bara för att på måfå slita till sig några postsäckar? Verkar knappast troligt. Någon visste att något skickats och bestämde sig för att försöka tillskansa sig detta.

Men mitt pass..?
Med visumet blir det nu så att jag inte kommer att få det före den 2/2 och vi kan därmed inte resa den veckan. Detta kanske inte är helt och hållet dåligt, eftersom det innebär att vi åker i April, vilket i sin tur innebär jag kan få ett par månader på mig att förbereda för själva resan och vistelsen kan bli något längre än om vi hade åkt nu.
Men vad är oddsen?

{ januari 19, 2008 @ 3:35 e m } · { Uncategorized }
{ } · { Kommentera }

Sedan några veckor tillbaka var det bestämt att Shahin och jag skulle röka vattenpipa.
  Såg fram emot en lugn och skön fredagskväll med en lugn och skön polare.

Så här blev det.

  Manne och jag ordnade med visum-ansökan till Indien på eftermiddagen. Det blev lite kepsar på Manne, så som vanligt blev allt mycket senare än jag räknat med, men huvudsaken är ju att det blir av. Det blev det.
  Vi fixade med papprena, fick dem postade och avgiften betald. Så nu är vi på väg, men jag finns inte…
Mitt pass är nu på väg till indiska ambassaden och min legitimation ligger i den försvunna handväskan. 
  Resnerverna börjar redan infinna sig. Så jag beter mig som när man är riktigt förälskad. Kan inte tänka klart, och när man väl tänker så tänker man inte på något annat än Indien. Jag är klantig och klumpig.

  Så till den grad att vi höll på att elda upp Shahins soffa, bord, matta och golv samt min högra skinka.
Trötthet kan ha varit en starkt bidragande faktor till det smärre kaos som uppstod.
  Men, som sagt. Min polare är lugn och skön.

- Det är inte hela världen. Jag hade ändå tänkt och byta den soffan. sa han med sin mjuka skånska medan vi fnissande beskådade förödelsen.

Men som jag skämdes. För det var jag som vält vattenpipan när jag böjde mig mot golvet för att plocka upp en del av en penna som Shahin just mekat sönder, och jag fick bokstavligen eld i baken.
  Temat för kvällen hade varit att tappa saker. Nålen till folien, delen av pennan och sedan shishan, allt inom loppet av ca 20 minuter.
  Vi försökte röka lite till men det blev inte så mycket med det, så på bordet stod snart en flaska ”rättvise-vin”, därpå två huttar absint för att stärka oss innan vi gick ut i regnet och blåsten för att åka till stans sunkhak, Kellys, där Shahins klass hade tenta-efterfest.
  Sicken skön klass! En tjej bjöd på Vouge-cigaretter, en annan blev helt lýcklig av att jag klappade henne på baken. En kille var bara helt härligt glad och rolig på ett belevat bladigt sätt. Det var riktigt kul. Men det var inte bara Shahins klasskompisar som var där. Gamla kursare från statsvetenskapen dök upp som svampar ur jorden och på något vänster hamnade jag på efterfest hos ytterligare en av dem. Men vid det laget var man inte helt hundra längre. Trots det fick jag till mycket givande konversationer med fantastiskt intressanta, intresserade och upplysta personer. För att inte tala om snälla. 
Vaknade med en skärande huvudvärk, men efter en ganska mysig frukost lyckades jag ta mig hem utan att ha förlorat någonting, varken heder eller persedlar.
  Nu väntar ett tufft pluggpass. Två dagars neglekt ska tas igen. Ska bara ha lite kaffe och en cigg först.

  Positivt är dock att jag är motiverad, för det gör mig nästan lycklig att märka att jag faktiskt kan läsa och förstå vad jag läser. Äntligen börjar jag kunna arabiska. Hoppas inte tentan handlar för mycket om ordformer utan mer om kontext och innebörd. För jag kommer inte att lista ut det där med -tin, -tan. -tun… Men jag kan prata och läsa. För första gången bygga egna meningar.

Nu loggade en av mina änglar in på msn. Ska prata lite arabiska med honom.
  Vi hörs.

{ januari 17, 2008 @ 1:21 e m } · { Uncategorized }
{ } · { Kommentera }

Så’na som jag?

{ november 16, 2007 @ 1:14 e m } · { Uncategorized }
{ Tags: , , , , , , , , , } · { Kommentera }

Jag var hos tandläkaren igår igen.
Tandläkaren håller till i samma hus som en större matvarukedja i vilken jag valde att handla innan jag skulle ta bussen hem.
Ett dåligt val att nobba brorsan och ta bussen istället.

När bussen kom var den kraftigt försenad och en man med ett underligt utseende satt och hängde med sina underligt långa läppar medan han låg underligt utthälld över ratten.
Det var ett sjå med att komma ombord, då kommunens alla åldriga tydligen beslutat sig för att ta just den bussen just idag vid just denna tidpunkten.
Efter att ha baxat mina alldeles för fulla kassar upp på bussen och fram till närmaste lediga säte, satte jag mig på kanten av detsamma och började knappa koden till sms-biljet. Ett nyare påfund från Värsttrafik, som menar att detta skall underlätta resandet.
När jag var klar tryckte jag på skicka och satte mig till rätta för att invänta svar.
Detta retade tydligen den konstige busschauffören som vägrade lämna hållplatsen och efter flera minuters väntan ropade i högtalarna att hon med kassarna måste komma fram och visa biljett.
Inte för mycket begärt ansåg jag, så jag gick lydigt fram och visade att jag höll på att skicka begäran om biljett.
Den mycket märklige mannen visade sig nu vara gravt förståndshandikappad
- Det bryr jag mig inte om att du har skickat. Jag vill se kåååådor, skällde han på släpig göteborgska, och började ge mig vad som framstod som fullkomligt ovidkommande information om att han hade fått papper med en massa koder på, varefter han ur innerfickan halade fram några skrynkliga A4 papper med en bild på en mobiltelefon.
Jag förstod ju vad han menade, men något ställd sa jag, att jag kan ju inte göra mer än att skicka och vänta på svar.
– Sen får ju tekniken sköta resten. Jag visar dig så klart biljetten när den kommit, sa jag och fick en motvillig tillåtelse att sätta mig igen.
Resan fortsatte fram till nästa hållplats, där scenariot utspelades igen.
Denna gång ropade busschauffören hånfullt i högtalaren att det var en tjej som skulle visa sin biljett.
Han fann uppenbart nöje i att få de övriga passagerarna att tro att jag hade gjort något fel, och att det var på min förskyllan som restiden förlängdes påtagligt.
Med mikrofonen ännu påslagen hävdade chauffören med sina långa läppar att han nog förstod vad jag försökte göra och att han inte var förvånad.
- Det vet man ju hur så’na som du är, konstaterade han utan tvekan.
- Så’na som jag? Hur menar du då?, frågade jag, fullt medveten om att det var mitt utseende som triggat detta beteende hos denna knappt funktionsdugliga person.
Jag beslutade mig för att ge honom några svarslaternativ och sa
- Så’na som har varit hos tandläkaren? Så’na som varit och handlat? Tjejer runt trettio..?
- Jaa… sa han utrdraget, högt och gällt med uppspärrade ögon, och fortsatte vilt vispande med händerna
- Så’na som kommer hit och tror att de ska få allting gratis.
Här kunde jag ju gett mig in på dispyten om att jag inte alls försökte åka gratis utan tvärtom hamnat i denna situationen för att jag försökt betala för resan. Men jag beslöt mig för att invänta det självklara svaret på vilka ”så’na som du” är. Så jag manade honom
- Nå, hurdana som jag?
- Invandrare, sa han nu kort och ondgjorde sig länge och väl, fortfarande med mikrofonen på, om hur korkad jag är och att jag inte begriper hur det ska gå till.
Jag log och tänkte i mitt stilla sinne att ”Jag har en fil.kand. och snart en masters examen. Du klarar inte av att köra buss och samtidigt hålla munnen stängd, och du försöker förolämpa min intelligens”. Tanken fick mig att fnissa lite samtidigt som jag grävde upp tjugo kronor i mynt ur min plånbok.
- Här har du, nu har jag betalat dubbelt. Kan du fortsätta köra nu? Det är fler än du och jag på den här bussen och folk har tider att passa.
Återigen vände jag för att gå till mitt säte. På vägen dit sa jag med hög röst
- Det är SÅ HÄR rasism ser ut!
Men det gick nog ändå obehört med tankte på att de gamla nu slagit in på spridda diskussioner om vilket problem det är med invandringen.
- Vad ska de här och göra?, hörde jag en skraltig stämma fråga sin medpassagerare.

Denna gång forsatte resan utan stopp fram till ändhållplatsen, min destination.
På vägen av vände jag mig till busschauffören som med sagel i mungipan såg mer utvecklingsstörd ut än någonsin, och frågade
- Vad heter du?
Plantan böjer sig då fram mot mig och säger spottande
- Det får vi inte lov att uppge.
Jag vet ju att detta är en lögn och meddelar honom detta tillsammans med informationen om att jag är journalist och att hans arbetsgivare kommer att varskos om hans uppförande.
Han stänger då dörrarna och börjar att i hög fart köra ut från hållplatsen.
- Så du tänker kidnappa mig också?, sa jag för nu håller inte mitt humör längre.
- Jassååå… skulle du av här? svarar mongot med ett hånflin och forsätter att köra, med saliv droppande från sina långa läppar så han ser ut som en nödslaktad älg.
Jag tar upp min mobil, som nu mottagit biljettsvaret, visar det för rövjärnet, varpå jag demonstrativt slå 112 och frågar om han är helt säker på att han vill fortsätta det han påbörjat.
- Äh! Du kan bara dra åt helvete!!!, skriker han så rösten skär sig och spottet sprutar som på en hostinn härk.
Äntligen stannar bussen och jag får gå av.
Jag hör att han fortsätter skrika när jag i hast lämnar åbäket, men jag lyssnar inte.
Jag är mest tacksam att resan äntligen är över, men ångrar att jag inte ringt min bror istället.
Tacksam är jag också över att min bedövning börjat släppa så att jag utan att sluddra kan formulera mitt klagomål till västtrafiks kundtjänst.

Men vad är det som händer med västtrafik?
Man undrar var de hittar så många megamongon.
Rekryterar de från SamHall? Finns ens SamHall kvar, eller har det uppgått i Västtrafik?
De enda som är någorlunda normala är alla stackars blattar som sitter och är bittra över att efter sex års universitetsstudier tvingas sitta och köra buss åt en massa gnälliga, otacksamma och rasistiska svenskar som bara vill köra ut dem ur landet.
Så en busschaufför, är numera sällan en man med glatt humör.

Inte bara Borat

{ augusti 18, 2007 @ 5:25 e m } · { Uncategorized }
{ } · { Kommentera }

Idag går folket i Kazakstan till val för att utse en ny regering, två år före ordinarie parlamentsval.
Ur demokratiskt perspektiv har Kazakstan hittllis varit en dyster historia. Tidgare har inget oppostionsparti haft möjlighet att få in någon representant till parlamentet.
Söndagens val förväntas ändra på detta.

Sittande president, Nursultan Nazerbayev, antas visserligen vinna en jordskredsseger. Men det är Nazerbayevs reformer för ett större och starkare underhus, Mazhilis, som valet gäller.
Parlamentet skall nu fungera enligt dualistiskt system med proprotionell representation (jmf. Svensk riksdag och regering. Se www.headstorm.tk) Underhuset ska också ha till uppgift att utse president.
Å andra sidan har man inte begränsat antalet mandatpersioder för presidentskap, vilket många befarar skall bidra till att Nazerbayev blir sittande för ”alltid”, skriver dagens AHN. (jmf. Göran Persson, som bara kunde bytas ut genom byte av regeringsparti.)

Valet är också ett test för Nazarbayevs demokratiska trovädighet. Kazaktstans presdident skall enligt planerna inta OSCEs (Organisation for Security and Cooperation in Europe) orförandestol under 2009.
Över 1000 utländska observatörer bevakar dagens val, och Nazarbayevs möjligheter till ordförandeskap är avhängigt av dessa observatörers belåtenhet över hur valet idag utförs.

Sydney Faulkener

————————————————————————————————-

Utfallet i det här valet kommer att påverka, inte bara Kazakstan, utan läget i flera länder i regionen, för att inte tala om Europeiska organisationen för säkerhet och samarbete.

Det vill säga att det inom två år kommer att ha påverkat hela EU, och därmed i stort sett hela världen, hur det går i detta valet.
Varför står det ingenting om det i dagens svenska media?

Kom ihåg var ni såg det först.

Valresultatet kommer att offentliggöras fem dagar från Söndag.

Syd

Regnig sommar

{ augusti 16, 2007 @ 12:54 e m } · { Uncategorized }
{ } · { Kommentera }

Uppskattningsvis 45 miljoner människor i Nepal, Bangladesh, Pakistan och Indien har drabbats av en översvämningskatastrof. Många har tvingats fly och omkring 2200 har dödats i vattenmassorna.

I edan av den enorma monsun som i år drabbat stora delar av Södra Asien, fortsätter FN att trappa upp sina hjälpinsatser genom att bland annat dela ut mat och förnödenheter, vaccin mot infektionssjukdomar samt att informera allmänheten om vikten av att använda renat vatten.
- Hittills har UNICEF (FNs Barnfond) och WFP (World Food Program) delat ut över 90 ton proteinkakor bara i Bangladesh, och har för avsikt att dela ut ytterligare 24 ton under veckan, sa FN-talesmannen Michel Montan på en presskonferens i går, uppger nättidningen AHN.

Även Nepal har drabbats hårt av årets ovanligt kraftiga monsun. Här har UNICEF delat ut över 2000 myggnät samt håller radiosändningar dygnet runt, på fyra lokala språk, med information om hur man renar vatten och förebygger epidemier.
Enligt AHN, delar FN ut vattendunkar och har startat ett extensivt vaccineringsprogram för både barn och vuxna i syfte att förhindra en epidemi av koppor från att sprida sig i norra Indien.

av: Sydney Faulkener
———————————————————————————————-

Det är inte många som tänker på det, men det är främst i fredstid vi behöver FN. Själva syftet med FN är ju faktiskt fred.
FN har aldrig varit överflödigt och den minsta delen av insatserna är de mest omtalade, militära interventioner.
Ett land har ofta missbrukat sitt medlemsskap, ett annat missbrukar tämligen frekvent sitt veto, men FN är fortfarande ett fungerande organ, till skillnad från merparten regeringar.
… och vi har inga bättre alternativ…

Save tonight

{ augusti 4, 2007 @ 2:08 e m } · { Uncategorized }
{ } · { Kommentera }

I had already made up my mind.
Six hours ago. When I learned that the last bus would leave at 11:30 pm and the next at 5:11 am. But I wanted to see him try to persuade me.
I know he thought he had won, when at 10:30 we were still at the posh restaurant where he had taken me to meet yet another of his aquantances.
He looked at me with a grin and said,
- You’re missing your bus, looking slightly less malicious when I told him:
- There’s an hour to go, so maybe I had better left in 15 minutes.
My bags were already packed and I had cleaned the flat rather thouroughly before he got back from work that afternoon, so he knew I would not need much time. Also since the stop is only a few meters down the street from his house. The minute I decided to go, I’d be gone.
He responded by ordering in more red wine. I was amused.
And touched. I’d seen the look he’d had all evening. He was brooding. Thinking of ways to make me change my mind. And he did come up with quite a few suggestions on alternative means.
Among them, besides postponing the trip altoghether, The Metro. Though he soon changed on that one, since it would be longer, not to mention the riskts of leaving a pretty girl alone in the metro.

To reach the air port I would have to change trains at Gare Centrale and he had no possibilities come with me. So, that took the metro out of the run. Appearantly Im too cute for my own good. But what about a taxi?
- As if I’d go for a 25€ trip alone with a paki, or worse a hairy iranian, for half an hour. Talk about taking an expensive risk.
- You a racist, you..!, he said along with a laugh and a brief hug.
He let his hand linger on mine for a second.

Six hours earlier we had been reading the bus schedule together. While doing that, I was struck by the notion that I will be missing him. Alot.
I could almost physically hear my heart telling my head:
- As much as you hate to rush, one more night with him will be worth having to dash in the morning.
My head had little else but to agree, yet answered:
- Let us see what he says, quite certain that she already knew. She just wanted to make sure by making him ask.

Our company had excused herself a while ago now. And I had begun wondering what was keeping her.
Just as I saw her returning down the stairs some distance behind him, he ended our schism by solemnly saying.
– Stay! Let us enjoy the evening. Spend you last night here with me!
I looked at my watch. It was 11:30 pm, sharp.

So, I smiled widely and replied.
- You’re right. Let’s not waste our last night together.

« Äldre inlägg